Jag har alltid varit lite udda.
Rebellisk – på ett väldigt medgörande sätt.
Efter att jag kom till Sverige blev känslan av utanförskap ännu starkare,
och med det växte också min rebelliska anda.
Jag kommer från Bosnien.
Det är inte många som egentligen vet exakt –
de ställer i alla fall inte så många frågor om det längre.
Jag har aldrig riktigt velat prata om det.
Det kändes inte väsentligt.
Varför skulle någon behöva veta det?
Jag har aldrig skämts.
Det var inte därför jag höll tyst.
Det var bara för stora sår.
För mycket att bära.
Och jag var inte redo att se allt ännu.
Så jag skyddade mig genom att inte bry mig för mycket.
Jag behövde ingen.
Jag anpassade mig till Sverige, men utan behov av att bli svensk.
Jag är en världsmedborgare.
Kopplad till allt och inget.
Jag tillhörde aldrig, så det var lika bra att inte ens försöka.
Jag kunde vara i min egen lilla värld och söka efter mitt ursprung
i andra liv, andra galaxer.
Jag har alltid varit en sökare.
Sökt svar, förklaringar och lösningar.
Sökt efter livets magi.
Jag ville så gärna leva på riktigt,
men jag kunde aldrig riktigt hitta rätt ton.
Jag sökte svar bland shamaner och vetenskap.
Jag började förstå att kanske, bara kanske,
finns några svar i historien.
Men det kändes oväsentligt.
Jag hade ju redan rensat, förlåtit och gått framåt.
Med tanke på att Alkemisten av Paulo Coelho var min favoritbok i många år –
så verkar jag ha missat poängen helt.
Det är långt ifrån oväsentligt.
Det är kanske det mest väsentliga.
Det är vem jag är.
Vem mina föräldrar är.
Och viktigast av allt –
vem min dotter är.
Varför har jag flytt så länge?
Jag är född under en flagga,
som ett väldigt intuitivt barn.
Född av två föräldrar från olika religioner –
i ett land där religionskrig pågick.
Och jag förbisågs.
Jag är väldigt stolt över mitt namn.
Ett islamskt förnamn och ett ortodoxt efternamn.
Det har alltid varit min vägvisare:
att jag är udda,
och att jag alltid kommer att vara det.
Jag kom till ett annat land – där mitt krig fortsatte.
Det tysta utanförskapskriget.
Nu var jag inte bara ett barn av blandade rötter –
nu var jag det också i Sverige.
Att alltid tänka på vad jag sa.
Hur det skulle uppfattas.
Vem som skulle döma mig näst.
Att kännas fel utan att ha gjort något fel.
Att stå i sin kraft – när jag knappt kunde stå bland folk.
Ingen ville ha mig, så då var det bestämt, steg för steg:
Jag behöver ingen.
Men jag kan fortfarande vara där för andra,
på deras villkor.
Men jag är från Bosnien.
Jag har lämnat något som tillhör mig –
och nu vill jag ha det tillbaka.
Jag älskar mitt land,
även om jag ibland kanske ger intryck av att jag inte gör det.
Jag var bara rädd.
Rädd att bli utstött.
Rädd att inte få tillhöra.
För att inte tillhöra – gör ont.
Men historien om bosnier är inte bara någon annans historia.
Historien om att överleva och komma till Sverige – är inte någon annans historia.
Jag har full rätt till min historia.
Och jag är redo att återvända och hämta hem mig själv.
Lägg till kommentar
Kommentarer